Var inte rädd lilla pappa.

Pappan tog en öl i baren och flickan drack läsk i väntan på att få gå ombord på planet. Hoppets glada fjärilar dansade i hennes bröst. Kanske var det här en av de sista. Dom skulle åka till Sturup i Malmö, men som vanligt flög dom via Kastrup i Köpenhamn.

För tax-freens skull.

Pappan handlade billigt på flygplatsen bortom Sveriges gränser. ”Handla inte, du kommer inte behöva det” ville flickan säga. Men hon bet sig i läppen. Hemligheten fick inte avslöjas. Det skulle kunna förstöra allting. Hon blundade och lyssnade till de pigga fjärilarna. Dom gjorde henne glad. Hoppets fjärilar. Hon teg och han handlade. Dom hade ju trots allt åkt via Kastrup.

För tax-freens skull.

Väl framme i Skåne äntrade dom vardagsrummet i villan. Pappan förskräckt av åsynen, det skulle ju vara förlovningsfest imorgon. Flickan var nervös, nu skulle det ske. Hans närmsta familj satt på stolar i en ring tillsammans med två okända ansikten. De två som skulle befria pappan från sin börda.

Var inte rädd lilla pappa.

Pappans blick var svart när han slog sig ner på den lediga stolen bredvid flickan. Familjemedlemmar fick prata ut, en efter en. Flickans röst darrade och hon stakade på orden. Hans axlar drogs upp mot öronen medan hans nävar knöts, hårt. Hans blick fokuserad i golvet. När en av de främmande två började berätta om behandlingsmetod och hus i natur fick han nog. Han kastade sig upp från stolen och rusade ut genom dörren. Med sig fick han sin rödvita påse. Dom hade trots allt flugit via Kastrup.

För tax-freens skull.

Färglada fjärilar av hopp trängde sig ut och rymde från flickans bröst. De lämnade kvar sina uttorkade skal av kokonger och en skrikande, hårig spindel som bet med giftiga käkar i hennes maggrop och hungrigt slevade i sig hennes hjärta. Kväll blev till natt och hennes tårar ville inte ta slut. Pappan var borta, hörde inte av sig, och hans familj var orolig. Flickan var tom.

Var inte rädd lilla pappa.

Inte förrän nästkommande natt syndes pappan till. Han vinglade in genom dörren. Av rus hade han svårt att gå och fick hjälp att ta sig in till sin ännu orörda bädd. Han sa inte många ord. Inte flickan heller, hon saknade sina fjärilar. Natt blev till morgon. Sömnlös hade hon lyssnat till hans tunga snarkningar genom natten.

Var inte rädd lilla flicka.

Det är dags att åka tillbaka till Arlanda,
men som vanligt flyger vi via Kastrup.

För tax-freens skull.

Jag var rädd nu.

Under det stora duntäcket kröp du ner bredvid, smekte min kind och ursäktade att du väckte. ”Vill du sova på min arm?”. Jag kröp nära och du höll om hårt. Smekningar på min axel övergick till små ryckningar som letade sig genom din kropp allteftersom din andning blev tyngre. Jag tittade på dig länge där du sov. Iaktog ögonlock som vibrerade och läppar som försökte viska ut dimmiga drömmar. Andedräkten avslöjade folkfyllda barer. Jag smekte varsamt bort några hårslingor som letat sig fram över din tinning och kysste din panna. Du ryckte till och letade dig närmre. Borrade in ditt ansikte mot min nacke och lät dina fingertoppar leka över min rygg. Jag ryste av den ljumma luften du andades ut mot min hals, andetag som värmde den föraktade kammaren i mitt hjärta som länge legat orörd. Jag somnade in.

Gryning blev morgon och jag trasslade mig försiktigt ur sömntunga armar och ben för att inte väcka. Parken nedanför hade redan fått sällskap av tappra soldyrkare med sommarlinnen, korta kjolar, surfshorts och nakna överkroppar. Jag fann en ostörd gräsplätt vid vattenbrynet. Jag kastade mig ner på rygg i gräset och smekte hundens skimmrande päls när hon snusade mig i örat undrandes över vad som plötsligt flugit i hennes matte. Trädkronorna som svajade av vindpustar och sträckte sig mot solen för att stärka sitt klorofyll läkte långsamt mina öppna sår, det här kommer bli en bra dag, försökte jag intala mig själv. Jag andades in dofter av mälarvatten, syrener och hägg innan jag reste mig för att gå hemåt leendes åt ansikten som suktade rödbränna från förintat ozonskikt. Det är Juni i svensk sommarstad.

Jag satte nyckeln i låset och vred om. Sparkade av mig skorna och gick in i köket för att mätta hungrig hund. I sovrummet betraktade jag dig i smyg där du sov på rygg med täcket fastklämt under dina armar och halvöppen mun. Jag satte mig på sängkanten och smekte dig över håret, sa att det är dags att gå upp varpå du sträckte upp båda armarna i luften och spretade med fingrarna,  fortfarande med slutna ögon. ”Koooom, var e du någon stans?”. Jag la mig i din famn, höll om hårt och lät mina läppar leta sig mot din nacke.

Dina föräldrar mötte senare upp oss med bil, varma omfamningar och leenden. Dina rödsprängda ögon mötte din mors pigga ”någon hällde alkohol i mina drinkar igår” sa du. ”Jag ser det” svarade hon skrattandes och gav dig en puss på kinden. Bilen tog med oss över krokiga landsvägar, blommande diken och hänförande vyer över svenska landskap så som vi älskar dem som mest. Mot marknader med uppradade bord och grus som dammade disiga ökenmoln i ett täcke över den torra marken. Damer som log med rödbrända kinder bland antikvitetsfydares hungriga ögon. Mina ögon kunde inte se annat än dig. Kunde inte sluta ta på. Mina fingrar i din hand, på din kind, vid din nacke. Din lena hud mot min. Hålla om och tycka om.

Vi stannade bilen för nybakad olivchiabatta, ostar, rostbiff, ishavsröra, grönsaker och juice på utbrädd filt i skogsgläntan. Du sprang iväg och kom tillbaka med en bukett liljekonvaljer åt din mor. Hon omfamnade dig och hennes konstant leende läppar log ännu bredare. Kärleken i ögonblicket fyllde min törstiga själ. Jag lutade huvudet mot din axel och tittade upp mot trädkronorna. I tanken satt jag högt där uppe i björken och betraktade livet. Livet i rätt ögonblick. Jag ville stanna klockan men den fortsatte ticka och dagen nalkades mot sitt slut.

Vi hade handlat överfulla kassar med mat som vi glatt frossade medan solen långsamt gav vika för mörkret och den danske supporten hoppade in på fotbollsplanen för att ge matchen på TV ett abrupt avslut.

Vi tog på, klappade på, höll i hand och var nära. Passion övergick i sömn med ihoptrasslade armar och ben. Natt övergick till söndag. I söndagsnatten sitter jag nu med fingrar letandes efter din lena hud. Öron lyssnandes efter dina fina ord. Kropp trevandes efter din kärleksfulla famn. Läppar suktandes efter dina mjuka.

Ett inre fyllt med odefenierbara känslor och ett hjärta pumpar i min öppna hand.
Varsågod.

Efter att ha kastat på mig det första jag fick tag på i garderoben fick hunden komma ut i fem minuter innan jag trampade cykeln ner för gatan i ilfart.

Han ursäktade att han var några minuter sen. Jag log, nöjd över att någon annan än jag för en gångs skull fick ursäkta sin sena ankomst. ”Slå dig ner” sa han manande varpå jag satte mig i den blå fåtöljen. Tarmarna slog knut på sig själv och jag höjde svärd med välvässat egg. Jag spände ögonen i honom när han satte sig i den identiska fåtöljen mittemot min. Jag sänkte blicken när jag kände att mitt trotsiga tonårsjag snart skulle börja kasta upp sitt ifrågasättande för att hitta en länk som ger anledning att visa honom fingret och uppgivet skrika ut att det inte är någon idé. Att han precis som alla andra inte är att lita på.

Den sänkta blicken kom försent, tonåringen i mig hade redan vaknat och jag kände hjälplöst vart jag var på väg med mina korta svar och nonchalanta attityd.

Jag vet inte vad som hände. Gång på gång då jag siktade med mitt svärd och var övertygad om att det skulle pricka precis rätt, där, i hans ömma punkt, stannade han till och drog ihop bekymmersrynkan i pannan. Han fingrade på sitt lilla pipskägg och tänkte efter varpå han återupptog ögonkontakten och målade upp förklaringar som sakta lösgjorde mina tarmars hårda knut och trubbade av mitt vässade egg. Ju mer jag letade efter länken till misstro ju vackrare målade han sina ord för att få mig att förstå och mjukna.

En knapp timme senare var jag en blöt fläck i den blå fåtöljen. Dagens brännande ilska i maggropen hade slumrat till. Utmattad reste jag mig och tackade för idag med ett fast handslag.

Hade allt annat varit som vanligt skulle jag gjort kullerbyttor på den leriga ängen. Kysst himlens gråsörja till molndis. Kramat duggregnet och dansat med hoppsasteg i färgglad bikinitopp på våt asfalt sjungandes på en visa av Gullan Bornemark. Det gör jag inte. Allt annat är inte som vanligt.

Hamsterhjärtat slår fort, fort och det tunga innehållslösa huvudet exploderar snart. Jag vet inte hur jag ska kunna fatta ett beslut som detta. Vi ska träffas nästa vecka och prata framtid. Prata NÄR. Jag vet inte när jag är redo och jag vill inte ta mig vatten över huvudet, nu kan jag komma och gå som jag vill. Snart inte. Dom vill hyra in mig som konsult på heltid på företaget där jag sitter nu. Vi pratar stora pengar för en trasig yrhöna till jag.

Prestationsångest som kväver, måsten som gör mig knäsvag, minnet som försvann över en dag då stressen svämmade över. Jag vill aldrig hamna där igen men tänk om denna rädsla bränner den nu glödande länken till min framtidsdröm.

Förpestade lyckorus i ångestens näste till själ.
Lyckorus i absurdum. 

Jag minns dagar då inget var omöjligt. När adrenalinets rus drev den spontana idén att forma vardagen. Jag minns dagar i rampljus där ingen kunde trampa på överlevaren. Problem existerade inte. Motgångar bjöd på erfarenheter och vidgade vyer. Erfarenheter och insikt byggde karaktär. Ät mig världen! Skär upp mina handleder, jag kommer inte blöda en droppe för dig. Jag lever.

Duschens heta vatten får min hud att rodna. Jag schamponerar, skrubbar och tvålar men blir aldrig ren. Smutsen har letat sig in genom mina porer och svärtat insidan. Jag ger upp och drar på mig badrocken. I hallen stannar jag till vid helkroppsspegeln där jag möter en hålögd och tom blick som stirrar på mig. Förskräckt sätter jag mig mittemot henne,  vålnaden i spegeln. Jag drar upp knäna till hakan och kramar om benen. Hon stirrar fortfarande med tom blick. Jag bryter ögonkontakten och lägger pannan mot mina skållade knän som nu börjat svida. Jag vill dra tillbaka tiden. Det kan inte ha varit menat att det skulle bli såhär.

Jag lägger mitt hopp om ett värdigt liv hos någon annan. Hos han som ska obducera mig för att hitta ett pussel långt där inne, det ska omsorgsfullt läggas för att bilda en själ som precis som alla ni andra kan le åt sin gråa vardagsorgie och längta efter spänning. Kanske finner hon spänningen på firmans årliga julfest då hon supit den unga killen på lagret under bordet och får en passionerad natt. Hon kommer sedan hem och kysser sin man med ett leende, upprymd av det förbjudna som hon kommer leva på tills nästa år och nästa julfest.  

Jag vill inte vara som ni. 
Jag vill inte le åt en grå vardag och rycka på axlarna åt tristessen.

Ensamheten var min styrka.
Ensamheten är min värsta fiende.

Vid sidan om dörren som stod på glänt fanns hans namn på en skylt. Från rummet skrålade mjuka jazztoner. Jag stack in huvudet och såg en ryggtavla. ”Hallå?” När han vände sig om hade jag svårt att hålla mig för skratt. Visst var det unge herr Strindberg som mötte mig i dörren.

Att inleda dialogen med att fråga om hunden var taktiskt. Jag log åt fenomenet men ville inte låta broar brännas redan här. Han hade ägnat tid åt att ta reda på vem jag var vilket inte Mumin hade. Jag vill ju så gärna och måste våga försöka.

Mod.

Tålamod. 

En timme senare ville jag kasta mig i hans famn och krama om hans putande mage. 

Efter en timme med saklig och välformulerad förklaring om syftet med samtalen. Efter en timme med smarta frågeställningar som fick mig att tänka till och känna efter utan att för den delen vara påträngande. Efter en timme med omsorgsfullt betraktande av mina ord som han vände och vred på för att inte råka ta dem ur sitt sammanhang eller missförstå.

Efter en timme doftade hissen inte längre vemod.

En liten gnista hopp tändes i mig av att detta kanske kan leda till något bra. 

Mitt fång med röda rosor lägger jag på kullen av jord och sand som långsamt ska sjunka på plats över de vilande två. ”Grattis på mors dag älskade mamma”. Jag sätter mig i gräset framför dem, hunden lägger sig bredvid och låter sitt huvud vila i mitt knä. Jag stryker den solvärmda rödbruna pälsen. Jag känner hennes hjärtslag under min hand. Hennes ögon skimrar när hon rynkar pannan och tittar mig i ögonen. Jag böjer mitt tomma huvud bakåt för att fylla det med försommar.

Han hade hoppat ombord på vår mörkblåa Ballad, Mini 2 hette hon. Mamma stod på bryggan och räckte honom våra medhavda ryggsäckar och kylväskor. Jag låg på mage likt en Michelingubbe klädd i min klarorangea tjocka flytväst. Huvudet och de korta fumliga armarna hängde över bryggkanten. Förgäves drog jag med håven för att fånga de snabba rackarna till spigg som gömde sig i sjögräset. Pappa ropade från båten och jag reste mig för att låta mamma lyfta mig ombord. Det var i slutet på maj och dags för årets första segeltur. Vi kastade loss och när vi nått öppet vatten hissades seglen. Vi kryssade fram och jag hade fullt sjå med att slänga mig ner på golvet i ett högt klungande skratt varje gång bommen kom farande när båten bytte riktning och lutning. Jag och pappa brukade inemellan skämta om mamma och hennes hatkärlek till havet. Hon var sjösjuk och satt alltid stilla med fokuserad blick för att slippa kännas vid det. Trots sjösjuka njöt hon av vattenstänk och havsbris. ”Vad skrattar ni åt?” brukade hon retsamt ifrågasätta. In mot land såg vi blomstrande kastanjeträd och milsvida gula rapsfält. Vi älskade den här årstiden alla tre. Ett par timmar senare nådde vi vårt mål, holmen med solvarma klippor. Det dukades upp för pic-nic med mammas nybakade gyllenbruna kanelbullar och småfranska prydda med sesamfrön. Jag hade benen fulla med spring och fann ingen hejd. Inte en unge som befann sig på holmen fick lämnas ifred. Nu skulle det badas och lekas. Min vit/orangea plastjolle fylldes med vatten och förvandlades till en plaskdamm där vi hade vattenkrig bland gula gummiankor. Det byggdes kojor och lektes kull eller burken. Ibland täljdes pilbågar och jag lekte krig med pojkarna. Innan skymningen drogs det fram grillar. Solblossande barnkinder samlades för att mätta kurrande magar.

Det är ungefär här jag vill sluta minnas. Jag vill inte återuppleva försommarminnet efter skymning. När Pripps blåa hade omfamnat honom med rus. När genomskinliga flaskor prydda med vikingaskepp och rödvita segel plockades fram ur sina gömmor. När mamma fick nog och bäddade ner mig i ruffens trekantiga säng i fören för att lägga sig bredvid och hålla om. Vattnets kluckande mot båten och måsarnas avlägsna skrin som överröstades av berusade skratt och höga röster. Då vi sent på natten vaknade av att han ramlade in i båten för att slänga sig på en av sofforna och snarka ut sina fylleångor.

Jag gnuggar mina tårfyllda ögon och reser mig. Jag drar mina fingrar över stenens gravyr och låter fingertopparna bokstavera hennes namn. Jag börjar sakta gå hemmåt med havsbrisen kvar i mina sinnen. På kyrkogården möter jag blickar som är lika saknande och blanka som min egen. Han med barnvagnen, det äldre paret, kvinnan vid magnoliaträdet och farbrorn med vattenkannan.

Vi är många som minns, vi är många som saknar.

Jag söker ett berg att bestiga, en bergstopp att nå. Men i mitt mållösa jag är allt platt. Glödens aska är spridd med vinden och kvar på ängen finns den svarta kala fläcken efter elden som värmde. Förkolnade drömmar.

Benen vill inte bära när jag inte längre vet vart jag vill gå.
Skriken hörs inte då jag inte har ord att utropa.

Samla kraft till en mållös kamp.
Jag har intagit min position på slagfältet utan att veta vad jag krigar för.
 

På morgonen vaknar jag av att Peps Persson skrålar ut sitt skånska vackra väder, igen. Jag förbannar att jag inte förmått byta väckarklockssignal. I magen bor det bläckfiskar som suger ut allt välmod och kvar står skalet av mig i fönstret och röker. Jag äcklas av nikotinet och drar giftet allt djupare ner i lungorna. ”Vill inte, vill inte, orkar inte” skriker en hes och desperat röst som drar ner mig i soffan och placerar mina darriga händer mot tinningarna. ”Du ska fan inte sabba det här, det blir bara värre”. Jag säger orden högt så min pillerdrogade hjärna ska höra och förstå.

Jag trampar frenetiskt på cykeln, svetten kittlar mig när den rinner längs ryggraden. Morgontrafiken besprutar mina redan svarta lungor med kolmonoxid. Jag zick-zackar mellan bilarna som sakta puttrar ut sin stank i stockningen. Fort, fort bara jag kommer fram.

Rödmosig med hårtesar fastklistrade på min svettiga panna yrar jag in på kontoret där jag möts av varma leenden och stressade ögon. Jag sätter mig efter att ha försäkrat oroliga pojkar om att jag visst klarar av att vara där idag, ”det är min fritid och jag gör vad jag vill med den” får jag ur mig mellan klunkarna av det heta koffein jag bäljar i mig. I måndags blev jag kvar hemma med demonen som viskade sarkasmer. Vedervärdigt! Jag vill prestera och inte förvandlas till ett det eller ett ältande självömket kolli som går hemma hela dagarna. Tack men nej tack. Jag låter frustrationen gå ut över geometrier, parametrar och designytor istället.

Doktor Röd avbryter mig med sin nästan retligt lugnande stämma i telefonen. Jag hade tryckt av henne hela gårdagen när hon ringde. Jag orkade helt enkelt inte. Ville bara låtsas som om hon inte fanns och att allt var som vanligt. Det var det förståss inte för magen fortsatte slå ångestvolter och berätta för mig hur lite jag är värd och att jag inte fyller någon nytta. Igårkväll ringde istället jourverksamheten och var oroliga för att jag inte gått att nå under dagen. ”Jag lever, låt mig bara vara” ville jag säga men ljög istället om att jag glömt telefonen hemma.

Jag förvandlas till djuret som gett upp och sakta sjunker i sitt träsk av kvicksand där jag sitter i min ergonomiska skrivbordsstol när doktor Röd frågar hur jag mår. Kalla kårar rusar genom mig när hon smörjer med lovord och ursäkter.

Sen säger hon något som fick solen att nå mitt blickfång igen.
”Jag har valt ut en ny psykolog som jag tror kommer passa dig bra. Han ser ut som Strindberg”.
”Strindberg låter bra” tänkte jag med ett litet leende.

Sen hände det.
Över natten. Över en vecka eller månad.
Av fruktad trygghet. Av något jag inte vet…

Du sa ”du älskar inte längre”.
Jag sa ”jag älskar men allt är konstigt”.
Du sa ”kom, var nära”.
Jag sa ”rör inte. Vi kan väl bara vara, inte vara nära, inte ta på”.
Du frågade ”varför”.
Jag svarade ”vet inte, det går över”.

Sen satte du din stora besatta kärlek mot min strupe. Jag kippade efter andan. Behövde fylla lungor och sinnen med syre. Det fanns du och det fanns jag, inget annat. Det var vi och vi var kärlek, vi var tvåsamhet. Som det ska vara.

Din kärlek pressade sig hårdare mot min strupe då jag stretade emot. I mitt kvävda vakum såg mitt paniska vitöga världen utanför. Oberoende. Göra som jag vill, när jag vill. Aldrig visa hänsyn, aldrig tänka två gånger. Jag ville ha allt det där. Jag ville ha allt det där jag inte hade.

Jag gav dig min kalla rygg och sprang ifrån våra fyra år av kärlek.

Och idag undrar jag hur man finner känslan igen.