Uppfylld, upprymd eller bara törstig
Det var gryning och morgonsolen förberedde sig för att väcka staden efter en pulserande fredagsnatt i försommarrus. Yrvaket reste jag mig för att öppna dörren och släppa in dig. Du vinglade in i hallen med ett leende och berättade hur du somnat på tunnelbanan och fått åka bussar från avlägsna förorter. Jag log i själen, du lyckas alltid.
Under det stora duntäcket kröp du ner bredvid, smekte min kind och ursäktade att du väckte. “Vill du sova på min arm?”. Jag kröp nära och du höll om hårt. Smekningar på min axel övergick till små ryckningar som letade sig genom din kropp allteftersom din andning blev tyngre. Jag tittade på dig länge där du sov. Iaktog ögonlock som vibrerade och läppar som försökte viska ut dimmiga drömmar. Andedräkten avslöjade folkfyllda barer. Jag smekte varsamt bort några hårslingor som letat sig fram över din tinning och kysste din panna. Du ryckte till och letade dig närmre. Borrade in ditt ansikte mot min nacke och lät dina fingertoppar leka över min rygg. Jag ryste av den ljumma luften du andades ut mot min hals, andetag som värmde den föraktade kammaren i mitt hjärta som länge legat orörd. Jag somnade in.
Gryning blev morgon och jag trasslade mig försiktigt ur sömntunga armar och ben för att inte väcka. Parken nedanför hade redan fått sällskap av tappra soldyrkare med sommarlinnen, korta kjolar, surfshorts och nakna överkroppar. Jag fann en ostörd gräsplätt vid vattenbrynet. Jag kastade mig ner på rygg i gräset och smekte hundens skimmrande päls när hon snusade mig i örat undrandes över vad som plötsligt flugit i hennes matte. Trädkronorna som svajade av vindpustar och sträckte sig mot solen för att stärka sitt klorofyll läkte långsamt mina öppna sår, det här kommer bli en bra dag, försökte jag intala mig själv. Jag andades in dofter av mälarvatten, syrener och hägg innan jag reste mig för att gå hemåt leendes åt ansikten som suktade rödbränna från förintat ozonskikt. Det är Juni i svensk sommarstad.
Jag satte nyckeln i låset och vred om. Sparkade av mig skorna och gick in i köket för att mätta hungrig hund. I sovrummet betraktade jag dig i smyg där du sov på rygg med täcket fastklämt under dina armar och halvöppen mun. Jag satte mig på sängkanten och smekte dig över håret, sa att det är dags att gå upp varpå du sträckte upp båda armarna i luften och spretade med fingrarna, fortfarande med slutna ögon. “Koooom, var e du någon stans?”. Jag la mig i din famn, höll om hårt och lät mina läppar leta sig mot din nacke.
Dina föräldrar mötte senare upp oss med bil, varma omfamningar och leenden. Dina rödsprängda ögon mötte din mors pigga “någon hällde alkohol i mina drinkar igår” sa du. “Jag ser det” svarade hon skrattandes och gav dig en puss på kinden. Bilen tog med oss över krokiga landsvägar, blommande diken och hänförande vyer över svenska landskap så som vi älskar dem som mest. Mot marknader med uppradade bord och grus som dammade disiga ökenmoln i ett täcke över den torra marken. Damer som log med rödbrända kinder bland antikvitetsfydares hungriga ögon. Mina ögon kunde inte se annat än dig. Kunde inte sluta ta på. Mina fingrar i din hand, på din kind, vid din nacke. Din lena hud mot min. Hålla om och tycka om.
Vi stannade bilen för nybakad olivchiabatta, ostar, rostbiff, ishavsröra, grönsaker och juice på utbrädd filt i skogsgläntan. Du sprang iväg och kom tillbaka med en bukett liljekonvaljer åt din mor. Hon omfamnade dig och hennes konstant leende läppar log ännu bredare. Kärleken i ögonblicket fyllde min törstiga själ. Jag lutade huvudet mot din axel och tittade upp mot trädkronorna. I tanken satt jag högt där uppe i björken och betraktade livet. Livet i rätt ögonblick. Jag ville stanna klockan men den fortsatte ticka och dagen nalkades mot sitt slut.
Vi hade handlat överfulla kassar med mat som vi glatt frossade medan solen långsamt gav vika för mörkret och den danske supporten hoppade in på fotbollsplanen för att ge matchen på TV ett abrupt avslut.
Vi tog på, klappade på, höll i hand och var nära. Passion övergick i sömn med ihoptrasslade armar och ben. Natt övergick till söndag. I söndagsnatten sitter jag nu med fingrar letandes efter din lena hud. Öron lyssnandes efter dina fina ord. Kropp trevandes efter din kärleksfulla famn. Läppar suktandes efter dina mjuka.
Ett inre fyllt med odefenierbara känslor och ett hjärta pumpar i min öppna hand.
Varsågod.
Men du, vännen. Så fint! Allt! Jag blir också lite upprymd, och lite försiktigt lycklig å dina vägnar. Vackert, du skriver vackert och känslorna är vackra. Det är på riktigt, “vi är törstiga alla”.
Mården: Åh, tack. Det är svårt att förmedla när det är så oidentifierbart… men kanske lyckades jag lite. Jag är nog törstig som få. Kram!
åh vad jag vill ha det där. det där odefinierbara som du ändå lyckades definiera så bra med orden. men är det här nu? isåfall är jag verkligen jätteglad för din skull. det förtjänar du. kram.
Tea baby! Det var helgen det med min underbara vän… och mer därtill K. Det oidentifierbara är vi alla värda. Det gör det fint att finnas. Kram!
Surfade runt och hittade din sida, din text. Började läsa, kunde inte sluta. Vet inte vem du är, men måste säga att du skriver gripande, och speciellt. Du lyckas fånga en känsla, och förmedla den. Fortsätt skriv, för du vet hur man gör.