Ord

Jag satte mig upp i sängen med ett ryck och svor över sömnlösa nätter och bortsnoozade morgnar. Min väckarklocka hade börjat ringa en och en halv timme tidigare. Jag släpade min stela kropp på snubblande ben in i duschen med hopp om att kallvatten skulle få min sömndruckna hjärna att anknyta till verklighet. Det lyckades inte. Maggropen brände av den där ilskan som av någon anledning bestämt sig för att bosätta sig just där, i min maggrop. Vissa dagar skriker den högre än andra. Idag ville den sätta eld på mitt russin till själ och få mig att explodera för att sedan le åt det återstående brända stoftet till jag som klibbat fast sig på väggarna och likt tjock råolja rinner ner mot golvet.

Efter att ha kastat på mig det första jag fick tag på i garderoben fick hunden komma ut i fem minuter innan jag trampade cykeln ner för gatan i ilfart.

Han ursäktade att han var några minuter sen. Jag log, nöjd över att någon annan än jag för en gångs skull fick ursäkta sin sena ankomst. “Slå dig ner” sa han manande varpå jag satte mig i den blå fåtöljen. Tarmarna slog knut på sig själv och jag höjde svärd med välvässat egg. Jag spände ögonen i honom när han satte sig i den identiska fåtöljen mittemot min. Jag sänkte blicken när jag kände att mitt trotsiga tonårsjag snart skulle börja kasta upp sitt ifrågasättande för att hitta en länk som ger anledning att visa honom fingret och uppgivet skrika ut att det inte är någon idé. Att han precis som alla andra inte är att lita på.

Den sänkta blicken kom försent, tonåringen i mig hade redan vaknat och jag kände hjälplöst vart jag var på väg med mina korta svar och nonchalanta attityd.

Jag vet inte vad som hände. Gång på gång då jag siktade med mitt svärd och var övertygad om att det skulle pricka precis rätt, där, i hans ömma punkt, stannade han till och drog ihop bekymmersrynkan i pannan. Han fingrade på sitt lilla pipskägg och tänkte efter varpå han återupptog ögonkontakten och målade upp förklaringar som sakta lösgjorde mina tarmars hårda knut och trubbade av mitt vässade egg. Ju mer jag letade efter länken till misstro ju vackrare målade han sina ord för att få mig att förstå och mjukna.

En knapp timme senare var jag en blöt fläck i den blå fåtöljen. Dagens brännande ilska i maggropen hade slumrat till. Utmattad reste jag mig och tackade för idag med ett fast handslag.

~ av backtohellan den 2 juni, 2007.