Ännu en dag i ett lottlöst liv
Inramade själar som ytligt ler i sin gråa vardagsorgie till liv de lever.
Ni omringar mig. Ni förföljer mig. Ni äcklar mig.
Och jag förstår inte varför jag lägger ner min själ i att försöka bli en utav er.
Jag minns dagar då inget var omöjligt. När adrenalinets rus drev den spontana idén att forma vardagen. Jag minns dagar i rampljus där ingen kunde trampa på överlevaren. Problem existerade inte. Motgångar bjöd på erfarenheter och vidgade vyer. Erfarenheter och insikt byggde karaktär. Ät mig världen! Skär upp mina handleder, jag kommer inte blöda en droppe för dig. Jag lever.
Duschens heta vatten får min hud att rodna. Jag schamponerar, skrubbar och tvålar men blir aldrig ren. Smutsen har letat sig in genom mina porer och svärtat insidan. Jag ger upp och drar på mig badrocken. I hallen stannar jag till vid helkroppsspegeln där jag möter en hålögd och tom blick som stirrar på mig. Förskräckt sätter jag mig mittemot henne, vålnaden i spegeln. Jag drar upp knäna till hakan och kramar om benen. Hon stirrar fortfarande med tom blick. Jag bryter ögonkontakten och lägger pannan mot mina skållade knän som nu börjat svida. Jag vill dra tillbaka tiden. Det kan inte ha varit menat att det skulle bli såhär.
Jag lägger mitt hopp om ett värdigt liv hos någon annan. Hos han som ska obducera mig för att hitta ett pussel långt där inne, det ska omsorgsfullt läggas för att bilda en själ som precis som alla ni andra kan le åt sin gråa vardagsorgie och längta efter spänning. Kanske finner hon spänningen på firmans årliga julfest då hon supit den unga killen på lagret under bordet och får en passionerad natt. Hon kommer sedan hem och kysser sin man med ett leende, upprymd av det förbjudna som hon kommer leva på tills nästa år och nästa julfest.
Jag vill inte vara som ni.
Jag vill inte le åt en grå vardag och rycka på axlarna åt tristessen.
Ensamheten var min styrka.
Ensamheten är min värsta fiende.
Lite grått kan nog vara bra mellan allt svart och vitt. Men jag vet inte. Det grå kan också sluka en. Balans är det vi eftersträvar, Strindberg hjälper till på vägen. Med lykta. Och mustasch.
Jag är fruktansvärt rädd för den gråa vardagen, den skall aldrig få komma in i mitt liv , om så för ens en dag, för då är det inte mitt liv längre.
Mården: Huh, Jag tycker grått är otäckt… och vansinnigt trist. Ska man bara finna sig i det? Jag vet inte…
Erik: Jag med, och ändå verkar det vara den jag eftersträvar. Hur sjukt e inte det? Jösses…
jag vet inte, jag förstår ju hur du menar eftersom jag har tänk exakt lika men jag tror det lätt blir fel när man delar in människor i kategorier.När jag knarkade och mådde som sämst så såg jag inga, jag menar INGA likheter med sk “vanliga” människor. Jag såg att de var lättledda, jag såg på dem med förakt. ju bättre jag mådde desto mer insåg jag att jag var en av dem eller att de var en av mig.Grått måste finnas för annars hade det inte funnits någor annat heller. Tyvärr kanske.Eller inte tyvärr heller för hur mycket kliche den än låter som så kommer du uppskatta nya saker och se nya vinklar. Jag kanske är en optimist men jag tror att det går.
Du kommer aldrig bli som alla de andra. Du kommer alltid bara att vara du och Strindberg kommer hjälpa dig att hitta tillbaka till dig själv igen; förbi hur alla andra ser dig, hur du kanske ser dig genom andras ögon. När du hittat tryggheten inom dig igen spelar det ingen roll vilka färger som finns runtomkring. Kram.
Grått måste finnas för att man ska kunna se skillnaden mellan färgexplosiva dagar och de vanliga. Sen kan man ju faktiskt krydda de grå med lite färg själv. Det kämpar jag själv med just nu, så jag vet hur svårt det är. Men jag vet också att det går. Det måste det.
äh, jag tycker du är helt fantastisk! jag skulle kunna granska den där texten hur länge som helst, och det kommer jag göra också, sen. den fångar så mycket och lämnar så många lösa trådar öppna att jag kan läsa in allt mitt i dina ord. men min vän, lägg inte ditt hopp i någon annans händer. du har makten. du kommer ta tillbaka styrkan i dina ensamma stunder. integritet. och fylla mörkret, ensamspiralen som går neråt med ljus och kärlek, du kommer ta dig upp igen. jag följer dig.
Hellan: Du kanske måste återfinna det gråa innan du vet hur vet hur färgerna du letar efter ser ut?
Motherfakka: Tack för en mkt fin kommentar som verkligen fick mig att tänka till. För visst har du rätt egentligen. Komma till sans och bli tillfreds med sig själv framför allt. Det är ju det de handlar om. Tusen tack!
Anne: Jo, komma till sans med guidning av Strindberg… men jag vet inte. Allt är bara så förbannat bisarrt just nu. Jag tror dock att det kommer spela roll vilka färger man är omgiven av framöver. Men vad vet jag. Kram!
Kaia: Så sant, jag måste lära mig att tänka annorlunda. Hur svårt det än är. Jag är nog mest frustrerad över att stå och stampa på ett och samma ställe.
Anna: Tack, vad fint att mitt ältande känns igen hos någon annan. Jag börjar ofta tro att jag blivit galen på riktigt
. Å du, spiralen måste fan byta riktning snart. Jag blir yr! Uppåt ska den snurra… U.P.P.Å.T. Tack för sällskapet.
Erik: Ja, förmodligen… är det 40W som gäller då med?
Nej, 40W är till lycka och röd hjälm, 25W är bäst till det gråa för man vill inte se att det är grått, man vill bara kunna se vart det är.
Erik: Haha, går du att hyra? Tror jag behöver en tracker som du. Ljushuvud lixom!
Hellan: Jag lyser mer än gärna via bloggen, och hyran är helt gratis!
Erik: Tack, tack som fan!