Hissen
Hissen doftade vemod när jag tryckte på våning två, utan förhoppning och utan förväntan. En sur måndagsmorgon då försommaren ångrade sig och över natten förvandlades till senhöst. Receptionisten sa “så långt åt höger du kan komma” och jag gjorde som hon sa, gick så långt åt höger jag kunde komma.
Vid sidan om dörren som stod på glänt fanns hans namn på en skylt. Från rummet skrålade mjuka jazztoner. Jag stack in huvudet och såg en ryggtavla. “Hallå?” När han vände sig om hade jag svårt att hålla mig för skratt. Visst var det unge herr Strindberg som mötte mig i dörren.
Att inleda dialogen med att fråga om hunden var taktiskt. Jag log åt fenomenet men ville inte låta broar brännas redan här. Han hade ägnat tid åt att ta reda på vem jag var vilket inte Mumin hade. Jag vill ju så gärna och måste våga försöka.
Mod.
Tålamod.
En timme senare ville jag kasta mig i hans famn och krama om hans putande mage.
Efter en timme med saklig och välformulerad förklaring om syftet med samtalen. Efter en timme med smarta frågeställningar som fick mig att tänka till och känna efter utan att för den delen vara påträngande. Efter en timme med omsorgsfullt betraktande av mina ord som han vände och vred på för att inte råka ta dem ur sitt sammanhang eller missförstå.
Efter en timme doftade hissen inte längre vemod.
En liten gnista hopp tändes i mig av att detta kanske kan leda till något bra.
Hurra för Strindberg! Han vet säkerligen vart den röda hjälmen är!
Ja! Nu blev jag också glad! En gnista kan växa och kan bli hur bra som helst.
Åh va glad jag blir för din skull!
Jag blev också glad när jag läste ditt inlägg. Jag beundrar inte bara ditt språk utan även din förmåga att inte bara förkasta och reta dig på människor utan lyssna och försöka förstå vad som ligger bakom det de säger. Att någon t ex gjort sig omaket att “försöka ta reda på vem Du är”. Det lovar gott, jag tror att detta kan bli något bra./Mona
Vad härligt att se hoppet gnistra till. Hoppas med hela hjärtat att det fortsätter så. Att Strindberg kan fungera som det stöd du behöver och förtjänar. En hjälpande hand. Kram
Erik: Åh, hoppas. Jag ska fråga
Anne: Kanske kan det bli glöd.. eller till och med en eld. Kanske.
Becca: Tack, vi får se vad som händer.
Mona: Tack snälla. Jag försöker, ibland är det så mycket enklare att förkasta.
Li: Det kändes fint. Vi får se vart det leder. Kram
Åh, vad glad jag blir. Hoppas att det fortsätter på samma sätt.
Kaia: Ja, hoppas… jag vet förvisso inte vart jag vill att det ska leda. Men vågar jag anförtro är det ett framsteg i sig.
vilken fantastisk nyhet!! nu far vi bara halla tummarna att hans charm haller i sig
heja hellan!
vännen: Ja, hoppas hoppas. Vi får se. Tack
Strindberg for president!
Men vad underbart! Vad glad jag blir, jag hoppas det vänder nu! (hade han mustasch?)
Motherfakka: Haha, yay, vote for Strindberg!
Mården: Jajjemen, muche hade han
Hihi, gu’va gla jag blir, det är nu det händer, go you!
Susanna: Hoppas det händer, hoppas! Kram!
Kram!
fishy: Kram back at ya!