Med en havsbris på Din dag

Från de stora sjukhuset svänger jag av och bevandrar de smala vägarna kring minnesplatsernas lugn. Under hängalmar ligger oceaner av stenar med ingraverade namn. De är alla inlindade i försommarens fågelsång och blomstrande flora. Jag biter mig hårt i läppen när jag går förbi kapellet där jag för tre veckor sedan fällde tårar över blodsband jag i åratal inte velat kännas vid. Blodsband jag förträngt för att vid dödsbädden öppna mina ögon och fyllas med skammen över att inte ha funnits vid den behövandes sida. En bortglömd far som äntligen funnit ro vilandes bredvid den sedan länge insomnade modern.

Mitt fång med röda rosor lägger jag på kullen av jord och sand som långsamt ska sjunka på plats över de vilande två. “Grattis på mors dag älskade mamma”. Jag sätter mig i gräset framför dem, hunden lägger sig bredvid och låter sitt huvud vila i mitt knä. Jag stryker den solvärmda rödbruna pälsen. Jag känner hennes hjärtslag under min hand. Hennes ögon skimrar när hon rynkar pannan och tittar mig i ögonen. Jag böjer mitt tomma huvud bakåt för att fylla det med försommar.

Han hade hoppat ombord på vår mörkblåa Ballad, Mini 2 hette hon. Mamma stod på bryggan och räckte honom våra medhavda ryggsäckar och kylväskor. Jag låg på mage likt en Michelingubbe klädd i min klarorangea tjocka flytväst. Huvudet och de korta fumliga armarna hängde över bryggkanten. Förgäves drog jag med håven för att fånga de snabba rackarna till spigg som gömde sig i sjögräset. Pappa ropade från båten och jag reste mig för att låta mamma lyfta mig ombord. Det var i slutet på maj och dags för årets första segeltur. Vi kastade loss och när vi nått öppet vatten hissades seglen. Vi kryssade fram och jag hade fullt sjå med att slänga mig ner på golvet i ett högt klungande skratt varje gång bommen kom farande när båten bytte riktning och lutning. Jag och pappa brukade inemellan skämta om mamma och hennes hatkärlek till havet. Hon var sjösjuk och satt alltid stilla med fokuserad blick för att slippa kännas vid det. Trots sjösjuka njöt hon av vattenstänk och havsbris. “Vad skrattar ni åt?” brukade hon retsamt ifrågasätta. In mot land såg vi blomstrande kastanjeträd och milsvida gula rapsfält. Vi älskade den här årstiden alla tre. Ett par timmar senare nådde vi vårt mål, holmen med solvarma klippor. Det dukades upp för pic-nic med mammas nybakade gyllenbruna kanelbullar och småfranska prydda med sesamfrön. Jag hade benen fulla med spring och fann ingen hejd. Inte en unge som befann sig på holmen fick lämnas ifred. Nu skulle det badas och lekas. Min vit/orangea plastjolle fylldes med vatten och förvandlades till en plaskdamm där vi hade vattenkrig bland gula gummiankor. Det byggdes kojor och lektes kull eller burken. Ibland täljdes pilbågar och jag lekte krig med pojkarna. Innan skymningen drogs det fram grillar. Solblossande barnkinder samlades för att mätta kurrande magar.

Det är ungefär här jag vill sluta minnas. Jag vill inte återuppleva försommarminnet efter skymning. När Pripps blåa hade omfamnat honom med rus. När genomskinliga flaskor prydda med vikingaskepp och rödvita segel plockades fram ur sina gömmor. När mamma fick nog och bäddade ner mig i ruffens trekantiga säng i fören för att lägga sig bredvid och hålla om. Vattnets kluckande mot båten och måsarnas avlägsna skrin som överröstades av berusade skratt och höga röster. Då vi sent på natten vaknade av att han ramlade in i båten för att slänga sig på en av sofforna och snarka ut sina fylleångor.

Jag gnuggar mina tårfyllda ögon och reser mig. Jag drar mina fingrar över stenens gravyr och låter fingertopparna bokstavera hennes namn. Jag börjar sakta gå hemmåt med havsbrisen kvar i mina sinnen. På kyrkogården möter jag blickar som är lika saknande och blanka som min egen. Han med barnvagnen, det äldre paret, kvinnan vid magnoliaträdet och farbrorn med vattenkannan.

Vi är många som minns, vi är många som saknar.

~ av backtohellan den 27 maj, 2007.