I kriget för det okända
Förträngda minnen vaknar till liv ur dammiga hörn där de lämnats för att förintas. I tornados jagar de mig för att spela upp filmer jag inte vill se med mitt unga jag i huvudrollen. Tills nu har jag varit jagad. Tills nu har jag sprungit mot nya mål och nya äventyr. Jag har kastat mig mot det okända och oförutsägbara för att fyllas med upplevelser. Tornadon har hunnit ikapp och i stormens öga står ett frågande jag och undrar vem jag varit, vem jag är och vem jag vill bli.
Jag söker ett berg att bestiga, en bergstopp att nå. Men i mitt mållösa jag är allt platt. Glödens aska är spridd med vinden och kvar på ängen finns den svarta kala fläcken efter elden som värmde. Förkolnade drömmar.
Benen vill inte bära när jag inte längre vet vart jag vill gå.
Skriken hörs inte då jag inte har ord att utropa.
Samla kraft till en mållös kamp.
Jag har intagit min position på slagfältet utan att veta vad jag krigar för.
Kanske är det så att det kan komma något positivt ur det här. Kanske får hela den här soppan dig att stanna upp och komma på vad som är dina riktiga krig och vad som är väderkvarnar.Kanske slipper du springa och jaga.Jag vill gärna tro det.
Livet kommer bli lättare och kriget stillna när du älskar den rädda flickan därinne. Ingen förstår henne bättre än du. Vänd dig om och trösta henne. Älska henne och drömmarna kommer att klarna.
motherfakka: Jag hoppas att det är så, verkligen. Jag börjar lessna på den här karusellen.
Anne: Det är svårt när det känns så overkligt. Det känns som om alla minnen inte riktigt är på riktigt, men det är dom ju. Tålamod…
det kommer ny glöd, ny kamp, nya berg att bestiga som tar oss längre, det måste vi tro. i töcknet, i tornadon; det finns något där, och det är det vi måste finna och fånga.
Anna: Det är vad jag hoppas ska vara sanningen. Kanske kommer drömmen snart.