Är Strindberg bra nog?

Natten har fallit över holmen och jag vrider mig till vansinne i sängen. Stirra i taket, stirra i väggen, stirra ut genom fönstret. Jag suckar åt kallsvettig hud. Underlakanet har virat ihop sig till en våt och tjock boaorm som långsamt vill kväva mig för att sedan sluka mig hel till frukost. Duntäcket känns som Barbapappa där det har korvat ihop sig längst ner i påslakanet. Insomnia, för andra natten i rad. Jag kastar täcket i golvet och spyr ut de fulaste av svordomar medan jag reser mig och sätter mig i soffan.

På morgonen vaknar jag av att Peps Persson skrålar ut sitt skånska vackra väder, igen. Jag förbannar att jag inte förmått byta väckarklockssignal. I magen bor det bläckfiskar som suger ut allt välmod och kvar står skalet av mig i fönstret och röker. Jag äcklas av nikotinet och drar giftet allt djupare ner i lungorna. “Vill inte, vill inte, orkar inte” skriker en hes och desperat röst som drar ner mig i soffan och placerar mina darriga händer mot tinningarna. “Du ska fan inte sabba det här, det blir bara värre”. Jag säger orden högt så min pillerdrogade hjärna ska höra och förstå.

Jag trampar frenetiskt på cykeln, svetten kittlar mig när den rinner längs ryggraden. Morgontrafiken besprutar mina redan svarta lungor med kolmonoxid. Jag zick-zackar mellan bilarna som sakta puttrar ut sin stank i stockningen. Fort, fort bara jag kommer fram.

Rödmosig med hårtesar fastklistrade på min svettiga panna yrar jag in på kontoret där jag möts av varma leenden och stressade ögon. Jag sätter mig efter att ha försäkrat oroliga pojkar om att jag visst klarar av att vara där idag, “det är min fritid och jag gör vad jag vill med den” får jag ur mig mellan klunkarna av det heta koffein jag bäljar i mig. I måndags blev jag kvar hemma med demonen som viskade sarkasmer. Vedervärdigt! Jag vill prestera och inte förvandlas till ett det eller ett ältande självömket kolli som går hemma hela dagarna. Tack men nej tack. Jag låter frustrationen gå ut över geometrier, parametrar och designytor istället.

Doktor Röd avbryter mig med sin nästan retligt lugnande stämma i telefonen. Jag hade tryckt av henne hela gårdagen när hon ringde. Jag orkade helt enkelt inte. Ville bara låtsas som om hon inte fanns och att allt var som vanligt. Det var det förståss inte för magen fortsatte slå ångestvolter och berätta för mig hur lite jag är värd och att jag inte fyller någon nytta. Igårkväll ringde istället jourverksamheten och var oroliga för att jag inte gått att nå under dagen. “Jag lever, låt mig bara vara” ville jag säga men ljög istället om att jag glömt telefonen hemma.

Jag förvandlas till djuret som gett upp och sakta sjunker i sitt träsk av kvicksand där jag sitter i min ergonomiska skrivbordsstol när doktor Röd frågar hur jag mår. Kalla kårar rusar genom mig när hon smörjer med lovord och ursäkter.

Sen säger hon något som fick solen att nå mitt blickfång igen.
“Jag har valt ut en ny psykolog som jag tror kommer passa dig bra. Han ser ut som Strindberg”.
“Strindberg låter bra” tänkte jag med ett litet leende.

~ av backtohellan den 23 maj, 2007.