Som det ska, eller kanske inte
Somrar som vi spenderade med timmar på klipporna av solvarm, röd Bohusgranit vid havet. Vintrar pulserandes i nysnö, halkandes på blankis med kaffethermos och filt. Snöbollskrig utanför trästugan med fårfäll och öppen spis. Vi hade Det. Alltid vi. Alltid två. Alltid tätt och nära. Händer som fumlade och hjärtan som älskade. Själar som gav förutsättningslöst, sinnen som tog emot och svämmade över. Av kärlek.
Sen hände det.
Över natten. Över en vecka eller månad.
Av fruktad trygghet. Av något jag inte vet…
Du sa “du älskar inte längre”.
Jag sa “jag älskar men allt är konstigt”.
Du sa “kom, var nära”.
Jag sa ”rör inte. Vi kan väl bara vara, inte vara nära, inte ta på”.
Du frågade “varför”.
Jag svarade “vet inte, det går över”.
Sen satte du din stora besatta kärlek mot min strupe. Jag kippade efter andan. Behövde fylla lungor och sinnen med syre. Det fanns du och det fanns jag, inget annat. Det var vi och vi var kärlek, vi var tvåsamhet. Som det ska vara.
Din kärlek pressade sig hårdare mot min strupe då jag stretade emot. I mitt kvävda vakum såg mitt paniska vitöga världen utanför. Oberoende. Göra som jag vill, när jag vill. Aldrig visa hänsyn, aldrig tänka två gånger. Jag ville ha allt det där. Jag ville ha allt det där jag inte hade.
Jag gav dig min kalla rygg och sprang ifrån våra fyra år av kärlek.
Och idag undrar jag hur man finner känslan igen.
Jag undrar också, men man kan inte tvinga fram det. Man kan inte bara gå och hämta tilliten, och man kan inte låtsas att man klarar sig utan det. Men att släppa greppet igen? “Aldrig” känns det nu. Och vad som ska krävas för att jag, och du, ska kunna göra det vet vi inte. Vi vet att vi vill. Vill kunna. Nån gång. Och det är i alla fall ett steg på vägen. Jag är mest fascinerad över att man inte ger upp helt, och lägger ned sin tid på hantverk eller nåt istället. Man vill ju kunna. Och det är fint.
Mården: Visst är det så. Just nu saknar jag mest känslan, att känna något. Apati är bland det mest obehagliga som finns och idag bor apatin här. Vår tid kommer mården, den kommer för viljan finns där.
Jag ansluter mig till klubben. Jag undrar också. Men jag vill precis som ni och hoppas att ni har rätt. Ingen idé att stressa. Jag håller inte på med hantverk men jag har börjat pussla. Har jag kanske gett upp då?
Anna: Välkommen! Nä, inte va? Klart du inte har gett upp.